Gone Girl - Gillian Flynn

Titel: Gone Girl
Författare: Gillian Flynn
Antal sidor: 556
Språk: Svenska
Utgiven: Augusti 2013

Finns att köpa på Adlibris, CDON och Bokus.

De första åren av Nick och Amy Dunnes äktenskap var lyckliga och problemfria, men sedan de båda blev avskedade från sina jobb och flyttade till Nicks hemstad har deras äktenskap blivit allt mer och mer problematiskt. På deras femte bröllopsdag försvinner Amy spårlöst från deras hem. Det dröjer inte länge förrän Nick blir huvudmisstänkt, för alla vet ju att i ett fall som det här är det alltid den äkta mannen som ligger bakom... eller är det verkligen så?

Till att börja med får jag lov att medge att jag inte ofta läser deckare och av de böcker jag har läst inom genren har jag hittills bara fastnat för en författare, nämligen Dennis Lehane. När jag först hörde talas om Gone Girl lockade den inte särskilt mycket. Sedan fick jag höra att den skulle filmatiseras med David Fincher som regissör och han är trots allt en av mina favoritregissörer (jodå, filmnörd är jag också.) Då vaknade mitt intresse till liv. Den första trailern släpptes och sedan den andra. Jag blev som eld och lågor och tänkte att jag bara måste läsa boken nu.

Och tyvärr blev jag besviken.

Nej, inte väldigt besviken men inte desto mindre besviken. Missförstå mig inte, det är en bra bok. Jag tycker till och med att det är en mycket bra bok, men med tanke på hur hyllad den har blivit var mina förväntningar nog orealistiskt höga.

Boken är uppbyggd som så att vartannat kapitel är skrivet i nutid, ur Nicks synvinkel, och däremellan får man läsa ett inlägg ur Amys dagbok; ett effektivt sätt för att läsaren även ska kunna lära känna henne. Det som dessutom är så bra med detta är att man på så vis får höra båda karaktärernas version av hur deras äktenskap ser ut och händelserna som leder upp till Amys försvinnande. Eftersom deras versioner skiljer sig ganska friskt från varandra tvingas läsaren att tänka till lite extra. Vem av dem är det egentligen som talar sanning?

Gillian Flynn är en mycket skicklig författare. Hon gör en djupdykning i både Nicks och Amys psyken och utforskar grundligt vad som pågår inuti deras huvuden, så till den grad att det i slutet av boken känns som om läsaren känner dem båda utan och innan. Det märks tydligt att historian är väl genomtänkt och den är även oförutsägbar. Efter att ha läst ett par hundra sidor hade jag en del teorier om vad som skulle hända, men ingen av dem stämde.

Det är bara synd att den första halvan av boken i ärlighetens namn är stundtals ganska tråkig. Då och då kom jag på mig själv med att vara uttråkad och skumma igenom sidorna, bara för att kunna lägga dem bakom mig så fort som möjligt. Utredningen av Amys försvinnande är självfallet intressant och spännande, men det läggs för många sidor åt att berätta om deras eländiga äktenskapliga situation innan boken tar sin början. Jag inser att det är viktigt att läsaren ska sätta sig in i deras problem, men det blev lite för mycket.

Den andra halvan däremot, som inleds med en stor twist, rycker snabbt upp boken. Den här twisten förändrar allting. Insatserna höjs och spänningen ökar. Mer än så kan jag inte skriva utan att avslöja för mycket. Man måste helt enkelt uppleva det själv. Jag kan i alla fall säga att jag tog mig igenom den andra halvan av boken mycket snabbare än den första. För varje kapitel jag avslutade tänkte jag, "Bara ett till, bara ett till."

Synd bara att både Nick och Amy troligen är de mest osympatiska huvudpersonerna jag någonsin har läst om. Nick är inte särskilt orolig när Amy försvinner och han ljuger för alla, för sin fru, sin tvillingsyster, sina svärföräldrar, till och med för polisen. Det är inte undra på att han misstänkt för att ligga bakom försvinnandet. Dessutom är han självcentrerad, självömkande och ibland bubblar även misogyna beteenden upp till ytan. Vad gäller Amy kan jag inte säga så mycket på henne då det vore att gå in på spoilerterritorium. Men i likhet med resten av boken blir även detta bättre i andra halvan och när allt kommer omkring är de båda ändå ganska så fascinerande karaktärer. Osympatiska måhända men ändå fascinerande, mycket tack vare det faktum att Flynn har planerat och utvecklat dem så noggrant.

Vad gäller slutet vet jag att det är en vattendelare bland läsarna. Själv har jag lite blandade känslor angående det. Å ena sidan tyckte jag att det var passande vrickat, å andra sidan fann jag det en aning antiklimatiskt.

Allt som allt är Gone Girl en mycket välskriven och oförutsägbar bok, men tyvärr dras betyget ner av en emellanåt seg första halva och osympatiska, om än intressanta, huvudpersoner.

7/10

Waiting on Wednesday - Vecka 31

Waiting on Wednesday påbörjades hos Breaking the Spine i syfte för att man ska lyfta fram de kommande böcker som man ser fram emot väldigt mycket.

The Mirror Empire av Kameron Hurley

4:e september 2014

Beskrivning från Goodreads: On the eve of a recurring catastrophic event known to extinguish nations and reshape continents, a troubled orphan evades death and slavery to uncover her own bloody past… while a world goes to war with itself.

In the frozen kingdom of Saiduan, invaders from another realm are decimating whole cities, leaving behind nothing but ash and ruin.

As the dark star of the cataclysm rises, an illegitimate ruler is tasked with holding together a country fractured by civil war, a precocious young fighter is asked to betray his family and a half-Dhai general must choose between the eradication of her father’s people or loyalty to her alien Empress.

Through tense alliances and devastating betrayal, the Dhai and their allies attempt to hold against a seemingly unstoppable force as enemy nations prepare for a coming together of worlds as old as the universe itself.

In the end, one world will rise – and many will perish.

Kommentar: Jag tycker att den här boken låter riktigt intressant och det sitter aldrig fel med lite episk fantasy. Dessutom verkar den vara en fräsch fläkt i genren då jag har hört att Hurley behandlar könsroller på ett väldigt bra sätt, vilket alltid gör mig glad att höra.

Top Ten Tuesday - Vecka 31

The Broke and the Bookish anordnar varje vecka en Top Ten Tuesday. Temat för den här veckans topp tio-lista är "Top Ten Authors I Own The Most Books Of."

Jag vet att min boksamling inte är lika imponerande som många andra bokbloggares, men förhoppningsvis kommer bloggen bli ett incentiv för att köpa böcker lite oftare. :)

10. Kate Elliott - 3 st

Spiritwalker #1-3

9. Philip Pullman - 3 st

Den Mörka Materian #1-3

8. Thomas Harris - 4 st

Hannibal Lecter #1-4

7. Roger Zelazny - 5 st

Amber #5-10

6. George R.R. Martin - 5 st

A Song of Ice and Fire #1-5

5. J.K. Rowling - 7 st

Harry Potter #1-7

4. Charlaine Harris - 8 st

Sookie Stackhouse #1-8

3. Dean Koontz - 9 st

Väktare, Odd Thomas #1-4, Frankenstein #1-2, Nattfrossa, Gömstället (utlånad och ej med på bild)

2. Dennis Lehane - 9 st

Coughlin #1-2, Kenzie & Gennaro #1-6, Patient 67

1. Stephen King - 18 st

Det Mörka Tornet #1-7, Om en Buick 8, Under Kupolen, Flickan Som Älskade Tom Gordon, Carrie, Pestens Tid, Signal, Duma Key, Benrangel, Dimman, Den Gröna Milen, The Shining (glömde att inkludera den på bilden)

Regniga söndagar

Regnet öser ner från himlen och åskan mullrar högljutt. Är det bara jag som tycker att det är lite extra mysigt att krypa upp i soffan och läsa en bok en dag som denna?

Vad gäller boken i fråga är jag nästan 200 sidor in och... ja, med tanke på hur tokhyllad den har blivit är jag rätt så besviken, åtminstone än så länge. Men kanske tar den sig snart?

Enclave - Ann Aguirre

Titel: Enclave
Författare: Ann Aguirre
Serie: Razorland #1
Antal sidor: 288
Språk: Engelska
Utgiven: April 2011

Finns att köpa på Adlibris, CDON och Bokus.

15-åriga Deuce lever i en post-apokalyptiskt värd i en så kallad enklav, ett underjordiskt samhälle nere i den före detta tunnelbanan. Livet i enklaven är strikt och fyllt med ett till synes ändlöst antal regler och den som bryter dem riskerar stenhårda straff. Deuce är en jägare och som sådan är det hennes jobb att få tag på mat och beskydda invånarna i enklaven från de köttätande varelserna som också bor i tunnlarna. Hennes jaktpartner är Fade, en pojke som kommer från världen ovanför tunnelbanan, och undan för undan får han henne att inse att allt hon fått lära sig sedan hon var liten kanske är fel, vilket så småningom leder till en rad händelser som kommer förändra hennes liv för alltid.

Ann Aguirre skriver på ett engagerande och lättillgängligt sätt som snabbt drar in läsaren i berättelsen. Den post-apokalyptiska världen som hon målar upp är onekligen intressant och när jag läser hennes lilla author's note i slutet inser jag hur mycket hon har arbetat för att göra den så realistisk som möjligt, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Boken håller visserligen inte ett nackbrytande tempo, men nog har den ett bra tempo ändå då det nästan alltid är någonting som händer.

Jag gillar Deuce väldigt mycket. Hon är stark, modig och har en del innanför pannbenet. Jag irriterade mig visserligen lite på henne just som hon fick Fade som jaktpartner och hon veligt gick fram och tillbaka mellan att vara missnöjd och nöjd med det, men det gick som tur var ganska snabbt över. Jag uppskattar verkligen hennes utveckling i boken. Det känns väldigt verklighetstroget hur hon sakta men säkert bryter sig fri från det nästan indoktrinerade tankesättet som enklaven har tvingat i henne sedan barnsben och börjar ifrågasätta hur livet där är uppbyggt. Sedan gillar jag att hon aldrig låter den begynnande romansen mellan henne och Fade ta för stor plats. Hon har trots allt viktigare saker för sig än att bekymra sig för mycket om sådant.

Fade är fortfarande lite av ett mysterium. Man får inte lära känna honom så mycket då han håller sig för sig själv och är ganska tystlåten, mycket på grund av det faktum att alla invånare i enklaven behandlar honom som en utböling eftersom han inte föddes och växte upp där. Men jag gillar honom ändå och det är fint att se hur han börjar öppna upp sig för Deuce.

Mitt största klagomål med boken är en ganska stor spoiler, så markera texten nedanför för att läsa om det:

Jag ogillade verkligen Stalkers karaktär och kunde inte alls förstå varför de valde att ta honom med sig. Jag inser att en extra person som är bra på att slåss är mycket värd i den värld de lever i, men Stalker är en hemsk människa som har gjort hemska saker. Hur vågade de sova i närheten av honom? Varför var de inte oroliga för att han skulle döda dem i sömnen? Varför blev förresten Tegan inte mer upprörd?

Men det är inte bara det som är problemet, utan det är även hur snabbt Stalker ändrade på sig. Ena dagen var han en skoningslös gängledare med smak för våldtäkt och nästa var plötsligt allt det bortglömt? Jag förstår vad Aguirre försöker göra med honom. Jag brukar rentav gilla konceptet med den reformerade antagonisten, men det fungerade inte riktigt här. Det går alldeles för snabbt och känns helt enkelt inte realistiskt, i mitt tycke. Kanske blir det bättre i nästa bok? Men jag måste säga att jag inte alls tycker om tanken på att det ser ut som om det kanske kommer uppstå en kärlekstriangel mellan honom, Deuce och Fade. Jag hoppas verkligen att Deuce vet bättre än så.

Men trots det är Enclave en mycket bra bok, som jag blev positivt överraskad av. Den är spännande och så intressant att man jämt vill veta vad som kommer hända härnäst. Pluspoäng för Deuce dessutom. En bra huvudperson kan göra all skillnad i världen.

8/10

Waiting on Wednesday - Vecka 30

Waiting on Wednesday påbörjades hos Breaking the Spine i syfte för att man ska lyfta fram de kommande böcker som man ser fram emot väldigt mycket.

Silver Shadows (Bloodlines #5) – Richelle Mead

Releasedatum: 29:e juli 2014

In The Fiery Heart, Sydney risked everything to follow her gut, walking a dangerous line to keep her feelings hidden from the Alchemists.

Now in the aftermath of an event that ripped their world apart, Sydney and Adrian struggle to pick up the pieces and find their way back to each other. But first, they have to survive. 

For Sydney, trapped and surrounded by adversaries, life becomes a daily struggle to hold on to her identity and the memories of those she loves. Meanwhile, Adrian clings to hope in the face of those who tell him Sydney is a lost cause, but the battle proves daunting as old demons and new temptations begin to seize hold of him. . . .

Their worst fears now a chilling reality, Sydney and Adrian face their darkest hour in this heart-pounding fifth installment in the New York Times bestselling Bloodlines series, where all bets are off.

Kommentar: Jag läste alla Vampire Academy-böcker i början av året och efteråt gav jag mig genast i kast med spin-offen Bloodlines. Den förra boken i serien, The Fiery Heart, slutade på ett sätt som gjorde väntan på Silver Shadows väldigt plågsam och trots att det inte är långt kvar till releasen nu känns det som om dagarna förflyter med snigelfart. Den här serien har bara blivit bättre och bättre för varje bok, så jag har väldigt höga förväntningar på Silver Shadows.

The Unbecoming of Mara Dyer – Michelle Hodkin

Titel: The Unbecoming of Mara Dyer
Författare: Michelle Hodkin
Serie: Mara Dyer #1
Antal sidor: 456
Språk: Engelska
Utgiven: September 2011

Finns att köpa på Adlibris, CDON och Bokus.

En dag vaknar Mara Dyer upp på sjukhus, efter att ha varit med om en olycka som tog död på hennes tre vänner, utan något minne av olyckan. För att hjälpa henne att komma över sorgen flyttar hennes familj ner till Miami, där de hoppas kunna börja om på nytt. Men Mara vet att det är någonting som inte står rätt till med henne. Hon hör saker som andra inte hör och ser saker som andra inte hör. Frågan är bara om hon håller på att bli galen eller om det som händer henne hänger ihop med den där ödesdigra natten för olyckan?

Jag har läst en massa positiva, vissa helt lyriska, recensioner för den här boken. Mina förväntningar var skyhöga. Så besviken jag blev.

Boken börjar väldigt lovande, med Mara som vaknar upp på sjukhuset och får reda på att hon av något underligt skäl är den enda som har överlevt olyckan – och dessutom knappt ens fått en enda skråma. Det är uppenbart att det är någonting mystiskt på gång, att olyckan inte var bara en vanlig olycka, eller ens en olycka överhuvudtaget.

Eftersom Mara inte minns olyckan svävar hon i lika stor ovisshet som läsaren angående de oförklarliga omständigheterna och det är en av de bättre sakerna med boken. Under tiden som man läser känns det som om man nystar upp mysteriet tillsammans med henne, undan för undan, vilket gör det lätt att leva sig in i boken.

För att inte avslöja för mycket är det även en del som händer som det är osäkert om det är verkligt eller inte, någonting som jag alltid uppskattar. Jag gillar när en bok får mig att börja fundera över och ifrågasätta det jag läser.

Men så kommer vi till det som drar ner boken, i mitt tycke; kärlekshistorien som får ta alldeles för stor plats. Inte ens halvvägs igenom boken är det som om den genomgår en handlingstransplantation. Helt plötsligt skiftar fokus till den spirande kärleken mellan Mara och Noah Shaw, som är (ö)känd för att redan ha avverkat alla andra tjejer i hennes nya skola. Visst, då och då slänger Hodkin in en påminnelse om att Mara fortfarande lider av efterdyningarna av olyckan, men i huvudsak handlar det om henne och Noahs förhållande. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot romantik i böcker, i YA-böcker mer eller mindre hör det ju till, men kärlekshistorien ska inte ta fokus ifrån handlingen. Självfallet hjälper det om det är en välutformad och engagerande kärlekshistoria, men så tyckte jag tyvärr inte att fallet var i den här boken.

För det första har jag väldigt svårt att förstå varför Noah, en kille som trots allt har ett extensivt förflutet av romantiska erövringar, föll så snabbt för Mara, som naturligtvis är den första flickan han någonsin fallit för. För det andra är Noah som karaktär lite för självgod, lite för arrogant och lite för kontrollerande för sitt eget bästa. Och Hodkin ska ofta envisas med att beskriva hur vacker och perfekt han är, vilket blir tröttsamt väldigt snabbt. För att inte nämna att Noah tidigare behandlar tjejer som skit… fram tills det att han träffar Mara såklart. Suck, vilken trist klyscha.

Mara själv framstår som nästan besatt av Noah. När han väl har kommit in i hennes liv är han det enda hon tänker på och plötsligt verkar hon inte längre särskilt bekymrad över att hon kanske eller kanske inte håller på att förlora förståndet, vilket man kan tycka borde vara en ganska konstant källa för oro. Dessutom är hon, i mitt tycke, tråkig och förlitar sig plågsamt mycket på Noah. Sedan är det småsaker som retar upp mig, som till exempel att hon klagar över att hon håller på att få underkänt i matte, vilket är helt och hållet hennes eget fel då hon sitter och ritar på lektionerna, i stället för att ens försöka hänga med i undervisningen.

Men fram emot slutet är det som om Hodkin kommer på att hon ju faktiskt har en intressant handling, som hon måste börja tänka på att knyta ihop, vilket hon gör på ett ganska klumpigt och underligt sätt. Trots det slutar boken med en cliffhanger, som jag inte kan förneka att jag tycker är lite spännande, och det finns fortfarande en del frågetecken som ännu inte har blivit utredda.

Som slutsats tycker jag att The Unbecoming of Mara Dyer är en spännande historia, bitvis till och med lite obehaglig, och att Michelle Hodkin egentligen är en hyfsad författare, men att boken går vilse i den tråkiga kärlekshistorien mellan den oengagerande hjältinnan och hennes minst lika oengagerande kärleksintresse. Därför blir betyget:

6/10